Historia

Glasbruket har upplevt många skeden under historiens gång. Nu väntar ett nytt skede.

När man bor på Glasbruket i Vexala, Nykarleby, befinner man sig mitt i ett område med en lång och intressant historia. Områdets anor sträcker sig så långt tillbaka som till den tidigare delen av 1800-talet och har genomgått en hel del förändringar under åren som gått. Allt börjar när bokhållaren och kontoristen Johan Petter Ehnqvist på 1841 flyttar till det område som senare kommer att kallas för glasbruket.

Varför ett glasbruk?
Ehnqvist hade hört att glasbruk upplevde en mycket framgångsrik epok och på området som vid den tiden kallades Mariedal fanns riklig tillgång på just de komponenter som behövdes för att tillverka glas. Dessa var tillgång till god sand, bränsle och en fungerande hamn. Det tog inte länge innan han inledde byggnadsverksamhet på området och uppförde flertalet hus. I början av 1847 anhöll Ehnqvist tillstånd av Senaten att få grunda en glas- och fajansfabrik. Redan i oktober 1848 inleddes verksamheten på det nya glasbruket. Från och med det användes även det nya namnet Sandnäs.

Produkter
Den produkt som skulle hålla bruket på fötter var fönsterglas. De bränder som drabbade de finländska städerna krävde rätt stora mängder nytt fönsterglas. En annan viktig produkt var glasflaskor. En form har bevarats och finns på museet i Munsala. I Nykarleby fanns i slutet av 1800-talet två ölbryggerier och ett apotek som alla var i stort behov av glasflaskor. 

Sommarkoloni
Efter krigen såg många av våra större städer sej om efter en plats där man kunde upprätthålla någon typ av verksamhet för städernas mindre bemedlade skolungdomar. Bristen på livsmedel och de flesta förnödenheter gjorde att starka insatser behövdes. Den dåvarande stadssekreteraren, senare stadsdirektören, i Vasa kom till Vexala för att diskutera eventuellt köp av mark för en sommarkoloni. Behovet av svenskspråkig verksamhet av detta slag var stort i efterkrigsstidens Vasa. Byggandet tog fart och färdigställdes under 1951. Målet med verksamheten var att ge en möjlighet för barn från barnrika familjer att tillbringa en eller ett par veckor i en frisk miljö och dessutom bjuda på måltider.

Senare år
Allt eftersom att landets ekonomi förbättrades och livsmedelsbristen minskade, minskade också behovet av direkta ”hälsoveckor” i Vexala. Antalet barn som anmälde intresse för vistelse på Sandnäs minskade. En klar uppgång visade de temaveckor som man på åttiotalet inledde. År 2001 ordnades det sista sommarlägret på Sandnäs. Huset stod tomt men krävde åtgärder. Detta ansåg staden inte ha råd med varpå man beslöt att sälja området 2005 åt ett företag från Nykarleby.